Hur ser överjaget ut ur trenätsperspektivet?

Freud studerade individens psyke och såg detta som en helhet av tre delar, detet, jaget och överjaget. Det som motiverar att människor lägger sig på psykoanalytikerns soffa är att det lätt och ofta uppstår konflikter mellan de tre delarna - de utgör inte som t.ex. klyftorna i en apelsin en harmonisk helhet.

Till skillnad från detta synsätt ger Trenätsteorin en annan bild av individen: individen är inte bara en helhet, utan också en del - människan är en social varelse, en samhällsbyggare bland andra samhällsbyggare som bin och myror; människan är del av mänskliga sammanhang. Denna socialitet (av latinets socius kamrat, bundsförvant), har under mänsklighetens utveckling varit av grundläggande betydelse - vår förmåga att samarbeta har alltid haft ett stort överlevnadsvärde för oss - ”enade vi stå, söndrade vi falla”.

Ett antal individer brukar kallas en grupp, om de samverkar en ”social grupp”. Trenätsbeteckningen för en sådan grupp av samverkande individer är supraindivid; en supraindivid är alltså en helhet av individer, en gemenskap, ett VI. Men det viktigaste i denna gemenskap är inte de enskilda individerna utan den axiomatiska berättelsen. Det är supraindividens axiomatiska berättelsen som styr individernas beteende och handlande på ett sätt som skapar ordning; den axiomatiska berättelsen samordnar deras agerande och ger supraindividen en makt som ingen av de enskilda individerna har; VI är starkare och förmår mer än vad vi enskilda individer förmår var för sig - det är därför vi samverkar.

Följderna av en axiomatisk berättelse, individernas samverkan, kan iakttas utifrån men berättelsen kan också upplevas av de enskilda individerna och det är denna upplevelse som Freud kallade överjaget. Överjaget är alltså uttryck för socialitet och den konkreta upplevelsen av en enskild axiomatisk berättelse.

En vanlig konflikt är den som uppstår mellan en tonåring och hens familj: familjen är en supraindivid och länge accepterar barnet under sin uppväxt de regler för uppförande etc.som gäller i familjen - den axiomatiska berättelsen - men till tonårstiden hör också att frigöra sig för att kunna stå på egna ben, att kunna lämna och ställa sig utanför supraindividen. Konflikten kan inte bara resultera i motsättningar mellan barn och föräldrar utan också ge upphov till motstridiga känslor och tankar i barnets kropp och huvud: man både vill och inte vill tillhöra supraindividen och förverkliga dess axiomatiska berättelse. Sådana konflikter kan få långsiktiga följder om någon av föräldrarna försöker hålla kvar sitt barn i supraindividen och manipulerar det genom att inge skuld- eller skamkänslor - upplevelser som långt senare kan behöva hanteras i livet med hjälp av en psykoterapeut som talar om patientens överjag.